Alla inlägg av Hanna

Första försöket med pizzasten

Pizza på grillning

Gjorde ikväll ett första försök att tillaga pizza i grillen (en Weber klotgrill 57cm) medelst en Weber pizzasten som Christian fick i födelsedagspresent av sina föräldrar. Resultat blev godkänt men inte mycket mer. Dålig färg och mjuk botten. Kände ingen vidare grillsmak heller. Nu ska man nog inte skylla allt på pizzastenen, tror det var för dålig värme och för tjock botten.

Har haft svårt att få till någon bra värme med Webers egna briketter som vi för tillfället har hemma. Tycker Biltemas briketter har varit betydligt bättre, så det får bli en tur dit inom kort.

Botten var en fuskvariant (SaraLee Pizza kit) eftersom det inte fanns tid eller jäst att tillgå för en riktig. Numer har jag ofta några såna bottnar i kylskåpet så man snabbt kan slänga ihop en kvällspizza när man hämtat barnen från förskolan. Inte som hembakad botten men helt ok. Dock var det nog inte den bästa varianten för grillen. Förmodligen var jag för otålig och la på pizzan för tidigt också… Många nybörjarmissar alltså. Det får bli ett nytt försök inom kort, med riktig deg och andra briketter. Återkommer med resultatet.

Nytillskott i hagen

Äntligen har vi fått ponnyer på gården igen.

Jag och min syster Ingrid har ett tag funderat på att skaffa en 2 ponnyer lagom till Joar och Nora och deras kusin Kajsa. När så vårt 27-åriga varmblod inte orkade med längre fick vi en lite skjuts i ryggen att göra slag i saken.

Efter en dag i Skåne när Kajsa, Ingrid och jag tittade på lämpliga kandidater, bestämde vi oss snabbt för en 6-årig Shetlandsponny med det ståndsmässiga namnet Linnestofta Kardinal. Påven, som han kallas, tycker om att både ridas och köras. En fantastisk snäll liten kille som verkar vara alldeles lagom pigg och väldigt läraktig.

Ett minst lika tjusigt namn har den New Forest som vi direkt blev förälskade i. Lord Nelson är en 9-årig valack som är snäll att rida men inte särskilt skolad. Det är å andra sidan inte vi heller, så vi kommer säkert passa bra ihop!

Vår Nordsvensk Jullan blev stormförtjust över att få sällskap i hagen och det verkar som de kommer trivas alldeles utmärkt ihop!

Ett farväl

Cindy Way

Idag tog en kär gammal vän sitt sista andetag. Hennes namn var Cindy Way och hon föddes till att bli vinnare på travbanan. Det blev hon också en gång innan hon hamnade som ridhäst hos mig och min syster. Då var hon 5 år, i år skulle hon blivit 27 år.

Många fartfyllda ridturer har det blivit, att ta det lugnt var aldrig ett alternativ. Tur hon skolades om till ridhäst, en sådan fantastisk galopp hade varit synd att inte få uppleva. Min första, och hittills enda, hjärnskakning kan tillskrivas Cindy, men det var ju otur att det skulle ligga en sten just där hon råkade halka och gå omkull. Dåligt humör under vinterhalvåret har hon alltid haft, men varför skulle inte hästar också kunna sakna solen och värmen? En riktig liten tjurtant i stallet, men bara hon fick springa var hon lycklig. Spränga fram genom skogen utan en tanke på annat än att komma först. Vad gör det om man blir lite svettig, okej då, riktigt löddrig. Att vinna är allt, och hon vann våran kärlek.

Även om mina ögon värker är jag glad att jag, min syster och hennes döttrar alla fick smeka hennes huvud när hon somnade in. Ett fint farväl och ett fint slut på en lång vänskap.

Joars första napp

Joars första nappIdag fick Joar för första gången följa med Morfar och meta. Jag följde med som roddare. Masken hann knappt komma under vattenytan innan Joar undrade om det inte nappade snart… Som tur är så visste Morfar precis var mörten och abborren nappar som bäst så vi behövde inte vänta länge innan det började rycka i flötet. Men mask efter mask gick åt utan att något fastnande i kroken, så Joar hade börjat misströsta och ville egentligen tillbaka och bada vid badhytten när plötsligt något drog tag ordentligt i linan. Morfar fick hjälpa till att dra in bytet, och då såg vi att det var en gädda som kämpade i andra änden. Ett sista ryck och så låg det en fisk på durken. Dock inte gäddan… Utan en liten mört som gäddan hade slukat. Fullt med fjäll i vattnet och en misshandlad mört vittnade om att vi inte sett i syne i upphetsningen.  Nu var Joar nöjd och ville genast tillbaka och bada igen. Och hålla i den äckliga fisken ville han då rakt inte. Fast han tyckte vi skulle ha den till kvällsmat. Med tanke på den ringa storleken gav vi den istället till vår katt Kol som glatt började leka med den.

Kol får mörten från Joar