Alla inlägg av Hanna

Ett farväl

Cindy Way

Idag tog en kär gammal vän sitt sista andetag. Hennes namn var Cindy Way och hon föddes till att bli vinnare på travbanan. Det blev hon också en gång innan hon hamnade som ridhäst hos mig och min syster. Då var hon 5 år, i år skulle hon blivit 27 år.

Många fartfyllda ridturer har det blivit, att ta det lugnt var aldrig ett alternativ. Tur hon skolades om till ridhäst, en sådan fantastisk galopp hade varit synd att inte få uppleva. Min första, och hittills enda, hjärnskakning kan tillskrivas Cindy, men det var ju otur att det skulle ligga en sten just där hon råkade halka och gå omkull. Dåligt humör under vinterhalvåret har hon alltid haft, men varför skulle inte hästar också kunna sakna solen och värmen? En riktig liten tjurtant i stallet, men bara hon fick springa var hon lycklig. Spränga fram genom skogen utan en tanke på annat än att komma först. Vad gör det om man blir lite svettig, okej då, riktigt löddrig. Att vinna är allt, och hon vann våran kärlek.

Även om mina ögon värker är jag glad att jag, min syster och hennes döttrar alla fick smeka hennes huvud när hon somnade in. Ett fint farväl och ett fint slut på en lång vänskap.

Joars första napp

Joars första nappIdag fick Joar för första gången följa med Morfar och meta. Jag följde med som roddare. Masken hann knappt komma under vattenytan innan Joar undrade om det inte nappade snart… Som tur är så visste Morfar precis var mörten och abborren nappar som bäst så vi behövde inte vänta länge innan det började rycka i flötet. Men mask efter mask gick åt utan att något fastnande i kroken, så Joar hade börjat misströsta och ville egentligen tillbaka och bada vid badhytten när plötsligt något drog tag ordentligt i linan. Morfar fick hjälpa till att dra in bytet, och då såg vi att det var en gädda som kämpade i andra änden. Ett sista ryck och så låg det en fisk på durken. Dock inte gäddan… Utan en liten mört som gäddan hade slukat. Fullt med fjäll i vattnet och en misshandlad mört vittnade om att vi inte sett i syne i upphetsningen.  Nu var Joar nöjd och ville genast tillbaka och bada igen. Och hålla i den äckliga fisken ville han då rakt inte. Fast han tyckte vi skulle ha den till kvällsmat. Med tanke på den ringa storleken gav vi den istället till vår katt Kol som glatt började leka med den.

Kol får mörten från Joar