Det här var titeln på ett föredrag som Teo Härén hade på Leksands Sparbank häromdagen. Jag tycker det var ett riktigt intressant föredrag som sätter fingret på några viktiga punkter.

Det finns en sak som gör att försprånget som staden haft under lång tid har rubbats. Det heter internet. Det förändrar utbud, service, och klusterbildning. Det betyder att även ”skräpytor” inte skiljer sig så mycket från storstaden.

Du kan gå in på webbsidan för Leksands Sparbank och titta på föredraget. Det är lite dåligt ljud precis i början, men håll ut.

Stort utbud överallt

Som Teo poängterar har e-handel mognat så mycket nu att jag enkelt och snabbt kan köpa vad jag vill från vilken plats som helst. Skall jag ha tag i nya handtag till skåpsluckor kan jag först surfa runt och inspireras och välja modell. Sedan letar jag en e-butik som har sådana i lager och beställer. Bara någon dag senare har jag handtagen hemma och kan montera.

Detta gäller det mesta, från kläder, prylar till mat. Utbudet utanför storstaden är lika stort som mitt i smeten.

Service bättre än någonsin

Servicen på landsbygden har aldrig varit bättre. Visst stängdes ett litet bankkontor i närheten nyligen, men tack vare internet har jag i princip en bank som är öppen 24/7. Jag kan göra de flesta bankärenden jag vill, när jag vill och från den plats jag är just nu. Jag kan göra det från min kajak mitt ute på Tjärnesjön om jag så vill. Där hade banken aldrig funderat på att öppna ett kontor, men i praktiken finns det faktiskt via internet.

Service får inte vara bunden till plats och tid

Nästa steg är att få de som erbjuder service att tänka om. Många är fast i att kundservice skall utgå från platsen där de finns. Bankkontoret exempelvis. Historiskt har det varit så att vi varit tvungna att ta oss dit för det har funnits fysiska begränsningar. Kassavalvet var svårt att ta med sig för att besöka kunder. Senare när mer och mer skötts via datasystem har problemet varit att datorerna varit tvungna att sitta fast i väggen. Idag skulle bankmedarbetaren kunna ta en dator under armen och åka ut till kunden och göra mycket av arbetet där.

Vi  måste verkligen tänka om och hitta nya former. Tekniken gör det möjligt att ha affärer i en liten by som har öppet dygnet runt, eller utlämning av paket där jag kan hämta via paketautomater. Bokbussen är riktigt bra, men är jag inte hemma, och inte har möjlighet att vara på plats när den kommer till en hållplats nära mig spelar det ingen roll. Bokbussen måste göras om till en service där tid och plats inte har samma betydelse.  Jag vill ha möjlighet att prata med en bibliotikarie när jag har tid, och sedan kunna få tag i min bok på en plats och tid när jag kan. Hur kan vi skapa en sådan service?

Samma sak gäller för mycket service, där vi varit tvungna att komma till en fysisk plats mellan specifika tider. Så är det inte längre om vi låter digitaliseringen arbeta.

Kluster ger kreativa människor

Som Härén säger bygger gamla kluster på en geografisk avgränsning. Daniel Priestley brukar dra ett bra exempel på personer som har intresse av att samla etiketter på äpplen. Det är nog inte helt lätt att hitta en gemenskap ens inom ett landskap som delar samma intresse. Via virtuella kluster som inte har begränsningar geografiskt kan du hitta flera som samlar på äppeletiketter, och via en Facebookgrupp kan dela sin passion.

Det här gör att vi kan bygga kluster som ger kreativa människor som skapar på olika nivåer. Det gör det också lättare att även på en geografisk yta hitta samarbeten och skapa förändring.

Men hur blir det med ”Asta” som inte kan internet?

Jag håller med Teo i det mesta, och brukar själv argumentera på samma sätt. En fråga som ofta kommer upp exempelvis när jag pratar bankservice ”vi måste tänka på pensionärerna, det finns de som inte kan dator”.

Så är det så klart. Men det kan inte stoppa att vi utvecklar servicen för de allra flesta över hela landsbygden. Frågan är istället hur vi kan hantera ”Asta”. Dels borde, i mitt exempel, banken hitta lösningar så att de kan hantera de få som behöver extra hjälp. Sedan anser jag att vi har ett ”samhällskontrakt” att föröka hjälpa varandra. För visst skulle vi kunna hjälpa ”Asta” att sköta sina bankärenden? Vi har dessutom möjlighet att göra det 24/7 och inte bara när bankkontoret har öppet.

Jag tycker Teo har fel om fiber

En sak som jag tycker Teo har lite fel om är när han pratar om att hastighet på en internetuppkoppling inte har någon betydelse. Jag ger honom rätt i att det mesta vi gör på nätet idag inte är beroende på hur snabb uppkoppling du har. Inte mer än att vi kan bli lite irriterade när laddasymbolen står och snurrar. Däremot tror jag att för den fortsatte utvecklingen av vad internet kan ge oss, exempelvis i form om virtuella möten, kommer hastigheten in som en parameter för framtiden. Därför är det viktigt redan nu att skapa en sådan infrastruktur som når så långt ut på landsbygden som möjligt.

Här är ett exempel på vad vad vi kan komma kunna göra med en bra fiberuppkoppling.

Inte antingen eller, utan både och

Som vanligt handlar det inte om antingen eller utan både och. Staden och landsbygden i symbios där vi ger och lånar av varandra.

En viktig sak tycker jag är att vi som bor på landsbygden inte ska förvänta oss andra, t ex politiker, ska ordna saker åt oss. Vi kan göra mycket själva, och vi ska sätta igång direkt. Hittar vi sätt att verkligen göra saker kommer vi köra om staden. Vi har en helt annan möjlighet till det ying & yang som Teo Härén talar om. Det skall vi utnyttja.

Om du bor på landet undrar jag vad du kommer göra idag för att göra det lite bättre att bo på landsbygden?