(Texten är tidigare publicerad på vår sida skogspysslingarna.se)

Det optimala för skogen är ett helt stickvägslöst brukande. Då ges möjligheten att helt fritt välja rätt stammar att lämna för slutavverkning. När planteringen görs läggs oftast ett förband på omkring 2 meter mellan plantorna.

De traditionella skogsmaskinerna för gallring ligger på strax över 2,5 meter, och ofta upp emot 3 meters bredd. För att kunna köra krävs dessutom yta vid sidan om maskinerna, så vägarna blir ofta mer än 4 meter. Det göratt bestånd kommer bestå av en stor andel stickvägsareal. Detta uttag är dessutom tvingande.

Man vill ha så raka stickvägar som möjligt med samma avstånd hela tiden, dubbla kranlängden hos skördaren för att arbeta så effektivt som möjligt med maskinen. Det begränsar till viss del hur terrängens egenskaper kan utnyttjas.

En beståndsgående skotare ligger på strax under 2 meter och skulle rent teoretiskt kunna köra i ett bestånd. Dock blir det risk för skador på träden så det behövs vägar här också. Eftersom maskinen är liten och smidig görs slingervägar i beståndet där den kan köra. De flesta beståndsgående skördarna ligger på bredd på 2,00 meter, vilket gör att den beståndsgående skotare oftast kan köra i dess slingerväg.

Det begränsas något av att skotaren är längre. Å andra sidan kan skördaren plocka fram bitarna till en slingerväg som är anpassad för skotaren. Alternativt kan huggningen göras manuellt, och virket sedan vinschas ut till en slingerväg som är anpassad till terrängen i det specifika beståndet. På så sätt låter man skogen bestämma vilken typ av maskin som används. Den manuella huggning kan göras av markägaren.

Stickvägsbredden mäts enligt definition på en sträcka om 10 meter. På denna sträcka mäts avståndet från stickvägsmitt till närmsta träd på två ställen (avstånden A, B, a och b).

Avstånden summeras och divideras med två, vilket ger den genomsnittliga stickvägsbredden.

För att se hur antalet stickvägar och bredden på dessa påverkar en ekonomisk kalkyl föreslår jag att du läser skogsmästare Martin Nilssons artikel ”Tjäna på färre stickvägar”.

Ur Skogsskötselserien utgiven i ett samarbete mellan Skogsstyrelsen, Skogsindustrierna, Sveriges Lantbruksuniversitet och LRF Skogsägarna kan man läsa:

”Upptagandet av stickvägar är inte något önskvärt eller positivt i sig. Genom att ta upp stickvägar minskar arealen där träd växer och kalytor skapas i beståndet. Ur både kvalitets- och tillväxtsynpunkt vore det bättre att gallra jämnt över hela arealen.”

Helt tydligt är det massan, vikten, på maskinen som är avgörande. En tyngre maskin förstör marken mer. Har man större däck fördelas vikten över en större yta, vilket är bättre för marken. Eftersom maskinerna skall lasta mer för att få ut mer volym per vända i beståndet ökas vikten. För att kompensera sätter man på större hjul, vilket leder till bredare maskiner. Ett annat sätt att öka belastningsarean är att använda band. Ett problem som kan uppstå då är att vägar som är risade trycker väg grenar mot träden och ger skador.

Väljer man ett stickvägsfritt uttag i förstagallring, måste nästa gallringsåtgärd också göras beståndsgående. Annars måste ändå ett uttag göras för stickvägar i kommande gallringar. Skogsägaren måste ha en skötselplan för beståndets hela livscykel redan i det tidiga skedet.

Skadorna på träden som ger upphov till störst risk för röta är skador större än 2 cm i diameter, främst på rothalsen. Rothalsen är den delen av trädet som är kvar över mark till stubbskäret.

Tyngre maskiner ger också upphov till markkompaktering, vilket betyder att rötter inte lika lätt kan växa eftersom marken är ”hård”.

Det är du som skogsägare som väljer hur dina bestånd skall skötas.

Litteratur
Skogskötselserien, Skogstyrelsen, Skogs Industrierna, Sveriges Lantbruksuniveristet och LRF Skogsägarna (2009)
Körskador i gallring, Larsson K (2003 Examensarbete nr 40 SLU)