Idag tog en kär gammal vän sitt sista andetag. Hennes namn var Cindy Way och hon föddes till att bli vinnare på travbanan. Det blev hon också en gång innan hon hamnade som ridhäst hos mig och min syster. Då var hon 5 år, i år skulle hon blivit 27 år.
Många fartfyllda ridturer har det blivit, att ta det lugnt var aldrig ett alternativ. Tur hon skolades om till ridhäst, en sådan fantastisk galopp hade varit synd att inte få uppleva. Min första, och hittills enda, hjärnskakning kan tillskrivas Cindy, men det var ju otur att det skulle ligga en sten just där hon råkade halka och gå omkull. Dåligt humör under vinterhalvåret har hon alltid haft, men varför skulle inte hästar också kunna sakna solen och värmen? En riktig liten tjurtant i stallet, men bara hon fick springa var hon lycklig. Spränga fram genom skogen utan en tanke på annat än att komma först. Vad gör det om man blir lite svettig, okej då, riktigt löddrig. Att vinna är allt, och hon vann våran kärlek.
Även om mina ögon värker är jag glad att jag, min syster och hennes döttrar alla fick smeka hennes huvud när hon somnade in. Ett fint farväl och ett fint slut på en lång vänskap.
