Det är nu tredje året som odlar i våra armeringstunnlar, och
eftersom växterna flyttar runt efter växtföljden är vi nu inne på den tredje tunneln som får hysa tomater. Förra året växte här gurka och squash.
Ett problem med att gödsla med hästgödsel är att det inte bara är gott om näring i gödseln utan även ogräsfrön. Det blir särskilt mycket frön eftersom vi
utfodrar med hö som fått gå i blom. Detta är visserligen utmärkt för mångfalden och insekterna men det frestar på tålamodet att behöva kämpa med ogräset.
I år testar vi därför en ny taktik, det återstår att se om det blir en fullträff. Efter att ha grävt igenom bäddarna och gödslat så la vi ut svettslang som fördelar vattnet till plantorna. Över slangen har vi sedan täckt med kartonger som är tänkta att hålla tillbaka ogräset och samtidigt hålla jorden fuktig.
Kartonger har vi i överflöd från Viktors affärshus, då vi hämtar Solskensfarmarnas vacuumförpackade och frysta naturbeteskött från Öströö fårfarms slakteri i dessa.
Tomatplantorna har vi satt i skarvarna från kartongsidorna genom att bara vika undan ett hörn. För säkerhets skull har vi spridit ut järnfosfat under kartongerna för att inte skapa en barnkammare för sniglar och snäckor. Även snörena är återbruk, det är balasnören från höbalarna som vi binder ihop och sedan knyter fast i armeringsnäten.
Nu håller vi tummarna för att kartongtaktiken fungerar!
För att inte presenningen ska gå sönder så har vi klippt av ändarna på armeringsjärnen och filat de jämna. Presenningen hålls på plats av cementblock och stenar utmed långsidorna. Den ena gavelns överskjutande presenning är ihopsurrad med en packrem. Det har visat sig att armeringstunneln trots en rejält blåsig vår inte har behövt fästas på annat sätt. Den andra gaveln har länge fått stå öppen men har nu täckts med en liten presenning av billigaste sort, fäst med klädnypor, för att skydda de små gurkplantorna mot de fortfarande kalla juninätterna.
Jag har funderat mycket på hur man skulle kunna odla i växtföljd även de växter som behöver den extra värmen i ett växthus eller odlingstunnel, t ex många tomatsorter, paprika, melon och slanggurka. De kvävefixerande växterna som ärtor och bönor odlas ofta på friland och har man endast ett växthus, som många hobbyodlare har, vill man inte ta av det begränsade utrymmet till växter som egentligen kan växa på friland. För att inte få sämre jordkvalitet med tiden i växthuset så kan man byta ut jorden, antingen varje år om man odlar i t ex hinkar, eller gräva ut den vid behov om man t ex får problem med bladmögel. Men visst hade det varit enklast om växtföljden fixade jordkvaliteten åt mig?
grönkål, svartkål, kålrabbi och broccoli. Att klämma sönder larverna efterhand man ser dom är ett rätt hopplöst företag, de får lätt övertaget. Då är det bättre att täcka med någon form av väv eller nät. Problemet är att man ändå måste hålla koll om någon lite förlupen fjäril skulle förirra sig in under väven. De lägger nämligen hutlöst många larver, varje fjäril eller mal. Att hålla på lyfta och lägga tillbaka, det lockar inte mig. Dessutom vill jag ju kunna njuta av att se den fantastiska kålen, en av de vackraste växtfamiljerna som finns!
ärtor, i denna växtföljd kräver mycket näring så kommer det krävas en hel del gödsel. Därför är tunnlarna placerade nära stallet där hästar (och inom kort även höns) producerar mycket av den varan. I hagen växer det också en hel del nässlor som ger kväverikt nässelvatten. Många tillför näring genom täckodling istället, men detta skapar en onödig utmaning med tanke på vår population av trädgårdssnäckor. Dessutom klipper Axel, vår robotgräsklippare, gräsmattan så där blir det inget gräsklipp över till täckmaterial.
på söndagen, på måndag förmiddag kom ett bekräftelsesamtal då frakten bestämdes till torsdag (på vår egen begäran, då vi inte kunde ta emot på onsdagen). På torsdagen kom så en trailerbil med kran och lyfte av näten. Snabbt och smidigt, från beställning till leverans.
Bocka ändarna
